Det hände sig för ett tag sen att jag fick en fråga av vår kommunikationsguru Tess på huvudkontoret om jag kunde skriva lite om arbetsglädje. Självklart svarade jag Ja!- men insåg i samma stund att jag inte hade en klar bild av vad jag egentligen skulle behandla.

Ställde frågan på ett av mina möten med kök och matsalsgänget. Vad krävs för att vi skall känna glädje och kunna visa detta inför våra gäster? Kan man liksom skruva på en knapp när man kliver in här och ställa in ”glädje” som mood på sin egen spelare? Nej, det var det nog ingen som egentligen tyckte. Nähe, men vad är det då som behövs?

Trivsel.

Ja, så sa någon. Trivsel på sin arbetsplats. Att ha ett jobb som man längtar till. Kan vara arbetsuppgifterna eller medarbetarna, eller båda . Men det kan inte vara ingetdera.

Ok, vad krävs då för att sinnestillståndet ”trivsel” skall infinna sig. Det är inte lyckoruset som kan dyka upp när en tung arbetsuppgift är slutförd. Det är inte heller när något man länge gruvat sig för och som varit svårt att lära sig äntligen faller på plats. Det är tillfälliga ”kickar” som också kan vara upplyftande.

Själva trivseln är beroende av de små vardagliga tingen, mötena, kaffepauserna, stamgästerna, ostmackan, promenaden, lunchlådan, ja de saker vi egentligen inte tänker på men som ändå utgör hela grunden för vår existens på jobbet. Att odla de relationer vi tar fört givet.

Trygghet är viktigt för alla. En del säger att de är så kreativa och flexibla att trygghet blir ett skällsord. Det tror jag inte på. Vi behöver alla ett visst mått av trygghet i våra arbetsuppgifter. Vi vill veta vad som förväntas av oss. Hos oss känner vi oss trygga med det mesta vi skall utföra. Men vi behöver också gå på lite osäker mark emellanåt. I lagom dos har vi möjlighet att utmanas och få göra nya saker som ökar vår arena.

Att få ihop de här två polerna; trygghet/rutiner med utmaningar i en arbetsgrupp där vi trivs skapar glädje, det gör oss glada.

Kan vi då alltid känna arbetsglädje och älska alla våra arbetskamrater? Ja, i princip men IRL kanske det kan klännas svårt ibland. Vi är inte maskiner, vi är människor som både kan älska och oälska och t.o.m. ibland vara likgiltiga inför saker som andra är superengagerade i. Detta kan ingen ändra på.

Men att skapa trivsel i våra arbetsgrupper det kan vi alla bidra till. I alla väder och med alla kläder.

När jag för ett tag sen trampade upp till vår ena herrgård och skulle parkera cykeln satt 4 människor där som verkligen såg ut att trivas med sitt jobb. Taki, Filmon, Sameer och Hadeel. Taki hade lagat maten som var Syriansk. De drack cola till och solen lös ner på bordet, det var en av de första dagarna i juni. De bjöd mig ner och jag bestämde mig snabbt för att skjuta lite på mitt nästa möte (förlåt Fredrik). Vi pratade om eritreansk kafferitual och jämförde med arabisk och italiensk. Tiden rann iväg. Språket var svensk-arabisk-tigrinsk-vifta med armarna. Jag cyklade tillbaks till hotellet och visste plötsligt exakt vad jag skulle skriva om när det gällde arbetsglädje.

Var öppen för det oväntade.

/Stefan